Anna's boxningsblogg

Anna's boxningsblogg

Om bloggen:

För er som vill följa med på mina äventyr i proffsboxningscirkusen...


Ett nytt bildgalleri hittas HÄR.

Rysk träning...

Vardagsliv och träningPosted by Anna Ingman Fri, February 02, 2007 19:08:44

Ja, det är inte för inte som ryssarna är så bra i idrott... Jag har alltid varit mkt träningsvillig, det kan ni fråga alla mina tidigare tränare om! Ofta har tränaren fått gå in och stoppa mig från att träna för mycket.. Här i Russia har jag inte riktigt upplevt samma "problem".... hehe...

Här gäller devisen "du kan aldrig träna för mycket!" Ja, det är inte så att det är idiotträning som gäller hela tiden, men det är definitivt inget fegande heller...

Sedan nyår har jag haft en ny tränare här. Han är 60 år och består av 48 kg muskler! Han är spänstigare och starkare än vad jag någonsin kommer bli... Han pratar ingen engelska och vill inte lära sig det heller, han menar att jag är yngst och ska lära mig hans språk vilket ju faktiskt är fair enough. Detta medför emellertid vissa missförstånd...

Här, liksom i Sveriges alla boxningsklubbar, ska man infinna sig på varje träningspass såvida du inte är sjuk. Ifall du av någon godkänd anledning inte kan närvara vid träning ska man enligt min mening ringa tränaren och meddela detta. Förra fredagen drabbades jag av en 24 timmars magsjuka (egentligen var det en matförgiftning p g a att jag hällt i mig alltför gammal kefir eller också så var det torsdagens middag på kvarterskrogen som var orsaken..). Alla som har erfarenhet av matförgiftning vet att man verkligen INTE är i form för att träna då... Det var ivarjefall inte jag. Så jag SMS:ar min manager på klubben (min tränare har ingen mobil) och meddelar honom situationen och ber honom meddela Apet, min tränare. Tror ni detta sker? Nej...

Nästa träning, söndagmorgon klockan 10:00, kommer jag aningen utmärglad till träningen, har enbart fått i mig ett glas kefir på morgonen men är glad att vara "stabil". Här börjar min insikt att jag befinner mig i forna CCCP... får en utskällning om att jag ska infinna mig på varje träning, oavsett om jag är dålig. "Det är mitt problem att jag är sjuk". OK... ödmjukt försöker jag berätta att jag SMS:at managern... "SMS???"

Uppvärmningen är som vanligt att vi springer runt och gör lite uppmjukande övningar. Sen kör vi den brukliga "springa runt och hoppa över saker". Det är en favorit här och denna söndagsmorgon fick vi äran att springa runt och hoppa över stolar, mattor och fåtöljer i hela 30 minuter! Bärandes varsinn viktskiva!! Killarna i gruppen viskade om att Apet är fystränare för specialsoldater, jag tror de har rätt....

Sen följer 1½ timmes hård träning i form av uppgiftssparring. Det kräver full fokusering och är riktigt konditionskrävande. När klockan är 12:00 är jag helt slut, energinivåerna är nedanför skosulorna. Då jag tror att det är "fsjå" (=tillräckligt) så får jag i uppdrag att fortsätta träna själv. Jepp! Denna härliga söndagsmorgon har jag alltså ytterligare 1 timme träning! En timme till som ska bygga upp mig till vinnare och jag protesterar givetvis inte! Det kan man inte göra! Den svenska instruktörsAnna protesterade i sinnet men efteråt inser jag att denna sista timme inte alls tog kål på mig. Jag klarade det med! Vi körde mestadels klassiska gymnastikövningar i en enorm sal fylld med gymnastikredskap... (hemska minnen från skolgympan...) Kullerbyttor, spurter och hopp samt en massa annat som jag inte vet vad det kallas på gympa-språk. Jag fick faktiskt även hoppa jätte-studsmatta i 20 minuter vilket var annorlunda träning men faktiskt riktigt kul...

Dagen efter har vi träning igen. Jag borde känna mig trött och sliten, men det är tvärtom! Jag känner mig starkare i benen och sinnet är på topp. Dagen därpå var det dock lugnare, då gäller bara simträning...

Det är spännade att träna här i Ryssland...

På återhörande! /Anna

Här kan ni förresten läsa Åsa Sandells krönika om proffsgalan i Göteborg som hölls häromveckan. http://gamla.hd.se/kultur/artikel/detalj.shtml?id=39166

  • Comments(7)//blog.annaingman.com/#post8

Vi minns...

Din guide till "mitt St Petersburg"!Posted by Anna Ingman Wed, January 31, 2007 11:01:35

Nu är det redan onsdag och det är otroligt vad fort tiden går! Förra onsdagen kom min pappa och hans fru på besök och stannade över helgen. Det är riktigt kul att få visa upp det vackra Ryssland här i Sankt Petersburg och det är ganska lätt att bli imponerad av staden.

Vi hade det riktigt trevligt och gjorde turistiga saker såsom att besöka många trevliga restauranger samt det självskrivna Vinterpalatset med Ermitaget, Artillerimuseet och kryssaren Aurora. Vi gick på Mariinskyteatern och såg vacker balett. Ja, vi gjorde nog allt det man kan förväntas göra under 5 dagar i stan...

En mkt speciell och årligt återkommande händelse inträffade i lördags då ryssarna firade dagen då den 3 år långa belägringen av staden upphörde 1944. Det är fasansfulla skildringar av svält, kyla och död som beskriver dessa tre långa år då tyskarna under Hitler belägrade Leningrad. Det som hände för över 60 år sedan lever fortfarande kvar i St Petersburgsbornas ordspråk, vanor och attityd. I lördags var det stor fest på Palatstorget och tillsammans mindes man sina landsmäns kamp och den efterlängtade seger. Här kan ni läsa om en kvinnas upplevelser under belägringen:

Living through the Siege

My mother has never been able to speak about these days

“Siege” and “Blockade” are the words which I have heard from my childhood, though my mother has hardly been able to speak about it for all her life. But sometimes, when I asked her why she has been keeping everywhere flour, matches, sugar, she answered that if something happens again this will help us to survive. Even now she still continues to do the same.

…Four sisters aged from 4 to 20 and their mother tried to survive during that devastating three year blockade by the Nazi army and they were all saved by some miracle. How could they do it without any help? The oldest one of these four sisters was my 20years old mother. During the siege she went to the seaport and unloaded the coal there. The people who were at port could sometimes get American tins of meat, of course it was very seldom, but it was a real gift for people who otherwise got just 125 g of bread a day. Can you imagine it – just 125 g of bread as the food available each day! Once a girl from the street snatched at a piece of bread out from the hand of my mother and then she immediately shoved it into her mouth and swallowed it. My mother couldn’t do anything; it was a shock and disaster for her.

But my mother and her sisters and their mother were fighting for their life all the time. The factory for making shoes was situated nearby. It had a lot of leather for making shoes. Most of leather was left without being used. This leather was in formalin, which is a toxin, a poison in ordinary life. But women were putting the leather in water, keeping it there for several days for getting out the formalin, then were boiling and eating this boiled leather and drinking the clear “soup” water it was boiled in. It supported them a little, though any water from the city also was a serious problem. Usually they carried water by sleighs, pulling these sleights by hand for a long distance.

Bodaevsky food stores were burned in the beginning of blockade due to canon fires and bombs and Leningrad was left without any food for winter time – well, for 3 winters! Sometimes people came to the place where these stores were situated and took the soil from there, because in places it was sweet where sugar had split on the ground before. They would put this soil in water and drink this “tea”. It was sometimes a little sweet and could give them some vitamins and energy.

The windows were without any glass from the early part of the siege due to the first bullets, canons and bombs. They were closed with pieces of cardboard, pasteboard, plywood, furniture and everything they could use. After this they had to live in their flat without any light. They had to put almost all their furniture, their books and everything else they could find in the street in the fireplace and burn it to keep the flat warmer.

…My uncle (their brother) and my grandfather from this side were on the front line of the siege as volunteers, defending Leningrad (now St Petersburg). They both died during the first winter from starvation and frost. My grandfather could visit his women from the front only once before his death. The last time my uncle (my mother’s brother) came home was after he had already lost all his strength and been frostbitten. He was also so weak from starvation. But his mother and sisters couldn’t help him. Their soup from leather didn’t help him to recover. They didn’t have anything else to support and feed him and he died in their hands. The sisters had to deliver him by hand, pulling the sleigh with his dead body on it along the ice covered winter streets to the Volkovo cemetery. But they couldn’t bury him as they did not have the strength. They just had to leave him there as others did with other dead relatives. Even now my mother simply cannot speak about him. He was just 18 years old when he died in their arms!

The first winter was so severe (with temperatures falling to about minus 40-42), people were so weak, that by late winter nobody could bury bodies nor by this time even pull them by sleigh to the cemetery. Dead bodies were on the streets, on the stairs of apartments, near the hospitals; churches were full of bodies. In some places, sometimes, they were lying like stacks of firewood, looking like piles of logs. It was terrible, but what could those who remained barely alive do without food, without warmth, when the temperature was – 40 to -42 degrees below zero?

The house of my father’s family was not far from Nevsky Prospect, it had been one of the higher buildings and the people would watch from its tower to look around the city, trying to see where firebombs had landed, to try to then go to prevent the fire on the roofs of buildings around. They were constantly on duty with this task. To get upstairs to the tower they had to step over dead bodies on the stairs, because inhabitants couldn’t carry them out. Several generations of my family had been living in this same house and we are still living there today. In my childhood I was afraid to use these stairs alone and at night I had nightmares about the dead bodies while I was sleeping, but this is another story…

In the beginning of the first spring, following this devastating winter, when the weather was getting warmer, people began to take bodies off the streets, stairs and other places. It was so hard and sad to see the cars, moving along the street, which were full of bodies with the hair of women flying behind the cars as a cloud, because at that time most Russian women used to have long, long hair.

Of course, it was much easier to survive in spring and summer, but by August the legs, arms and body of my mother began to become swollen more and more. She hardly could move. It was the sign of a very serious disease – scurvy. It comes with the shortage of vitamins, particularly a lack of vitamin C. A lot of people died due to this reason alone. But my grandmother was able to buy one glass of black currants by parting with the rest of her jewellery and this glass of berries saved the life of my mother. For this reason I was later able to be born and I have had a profound respect for these berries all my life.

There was an epilogue to the eventual resettlement of my mother and her sisters after their terrible time in Leningrad – not a nice one though! They were moved to a Russian settlement in the Altai region and low and behold they were treated poorly there by many locals…losing all the meagre possessions they took with them. However this story would not be complete without mention of the support from some foreigners during the siege who were known as the “convoy club” and these people got food supplies through to the city of Archangelsk and some of this food successfully made its way to the besieged city through the “Road of Life”… These men saved many lives and some now came to Saint Petersburg each year to celebrate our mutual freedom.

…January 27th, 2004, was the 60th anniversary of the day this 3-year siege ended. It‘s incredible but all four sisters from this friendly and close family are alive and quite healthy now. Maybe because for all their life they have been together and tried to help each other all the time in any situation.

When my daughter was about four and I had some problems, my 4 year old daughter came to me and said, “Don’t worry, you know we will overcome them together. (Russian words, my computer won’t read). I looked at her, smiled and realized that Russian women are now able to overcome any difficulties.

By Irina Sentyurova Published: 1st March 04 in NewaNews

You want to learn more? Visit

Museum of the Defence and Blockade of Leningrad, Solyanoy Pereulok 9/8.

Museum of the History of St. Petersburg, Angliskaya Nab.44, Romantsov Mansion

Monument to the Heroic Defenders of Leningrad, end of Moskovsky Prospect/Pl Pobedy

Piskaryovskoe Cemetery, Nepokryonnikh 72, M Lesnaya/Pl Muzhestva Diorama (Breakthrough of the Siege) under the Motorway Bridge over Neva near Schlisselburg (small, but impressing). Take the road to Murmansk (goes by IKEA), take the exit immediately after crossing Neva, there is a sign!

Road of Life from Lake Ladoga to town, there is small monument every kilometre. Buy a map of the surroundings of SPB to get there

14, Nevsky Prospect: There are always flowers in front of the sign: “Citizens, this side of the street is dangerous under spitfire”

  • Comments(5)//blog.annaingman.com/#post7

Första proffsgalan på svensk mark på 38 år!!

Vardagsliv och träningPosted by Anna Ingman Fri, January 19, 2007 09:15:17

Den 27 januari 2007 arrangeras den första proffsboxningsgalan i Sverige sedan 1969. Det blir nu en för Sverige passande och mildare variant av sporten än den vi är vana att se på Eurosport. Proffsboxningsförbudet i Sverige togs bort i höstas och ersattes med en kampsportslagstiftning som tillåter en ”proffsboxning light” och den reglerar utövningen av alla fullkontaktskampsporter.

Proffsboxningens vara eller inte vara har länge debatterats. Det handlar dels om individens frihet att utöva en sport och att kunna göra det yrkesmässigt, och dels om idrottarens säkerhet och skaderiskerna. Det ursprungliga argumentet till att proffsboxning förbjöds i Sverige var den ekonomiska aspekten, det var emot amatörbestämmelserna att ta emot pengar för sin idrottsprestation. Även den legendariske Gunder Hägg fick problem med lagen och blev 1946 diskad på livstid eftersom han tagit emot pengar för lopp han sprungit under karriären. Idag har amatörbestämmelserna förändrats, men det dröjde ända in på 80-talet innan de försvann ur det olympiska regelverket. Nu är det vedertaget att en seriös heltidssatsning och professionalism är nödvändigt för att uppnå världsnivå i de största sporterna.

Debatten kring proffsboxning, och boxning överhuvudtaget, har den senaste tiden mest handlat om skaderisker och egentligen behandlat sportens existensberättigande. Jag har sagt det förut och säger det igen; självklart är det inte bra att få slag mot huvudet. Det som kan försvara boxningssporten, som jag erkänner är en hård sport som ger poäng till den som träffar motståndaren, är att de som ställer upp på boxningsmatcher faktiskt vet vad som väntar dem. De har inte bara tränat på att slå slag och vara taktiska i offensiven. De har ofta övat ännu mer på defensivt arbete för att undgå att bli träffade själva. En smart boxare tar inte så mycket stryk helt enkelt. Det är i min mening ärligare och rakare att som boxare få ett slag mot huvudet än att som ishockeyspelare bli tacklad under match med hjärnskakning som följd. Hockeyspelaren tvingas sedan ofta fortsätta spela match någon dag senare, medan boxaren har regler som tvingar honom eller henne till alltifrån en månad upp till tre månaders vila från sparring och match.

Diskussionen innefattar givetvis fler aspekter, men i stort är min uppfattning den att människan har ett eget ansvar för sin tillvaro med omdömesförmåga att göra sina egna val i livet.

  • Comments(0)//blog.annaingman.com/#post6

ska det verkligen va såhär?

Vardagsliv och träningPosted by Anna Ingman Thu, January 18, 2007 13:11:20

Jag har varit utslagen sen i söndags!! En riktig förkylning har förstört en vecka av mitt liv.. Nu är jag dock mer eller mindre människa igen som tur är. Det enda positiva med dessa dagar är att jag hunnit se nästan alla Band of Brothers avsnitten (tack Hollywood för dessa DVD-boxar när man är sjuk!) Trodde aldrig jag skulle gilla en hel teveserie om andra världskriget. Det räcker att av misstag se ett av alla dessa Discovery program som tuggar sönder det fasansfulla kriget. Men sanningen är den att Band of Brothers är en helt otroligt bra serie och jag rekommenderar den! Den är absolut bättre än den andra DVD-boxen jag fick av ett par vänner; "Six feet Under". Visst, den var trevlig, smårolig och tänkvärd men inte hände det särskilt mkt i hela den första säsongen. Ja, nu har jag ivarjefall mättat mitt TV-behov för en lång tid framöver... Dags för ryska adverb...

  • Comments(0)//blog.annaingman.com/#post5

Fredag kväll

Din guide till "mitt St Petersburg"!Posted by Anna Ingman Fri, January 12, 2007 16:52:45

Apropå favoritrestauranger... Ikväll blir det italiensk myskväll på "Mama Roma". Ja, det är den etablerade restaurangkedjan jag pratar om, men sanningen är att förra veckans besök på deras restaurang på Vasillievsky-ön tillsammans med goda vänner gjorde oss smått förälskade (inte bara i varann alltså...) Deras focaccia-bröd med vitlök var "to die for"... De serverade mkt bra kött för karnivorerna och härliga veg-rätter för oss kaniner...

Snart är min käre sambo hemma efter en 7-dagar lång arbetsvecka! Nu ska vi ha en skön ledig helg fylld av vila, gemensam löpträning och kanske en och annan protein-pannkaka.... Har precis anmält oss båda till Göteborgsvarvet och Johan ska ju và värst så han är även anmäld till Sthm Marathon... Berättar mer sen om vart man bäst löptränar i stan, vi har några guldkorn för er som är intresserade..

Ha en härlig kväll! Det ska jag ha...

  • Comments(10)//blog.annaingman.com/#post4

2 favoritrestauranger

Din guide till "mitt St Petersburg"!Posted by Anna Ingman Fri, January 12, 2007 13:14:03

Först och främst besöker nog de flesta St Petersburg för alla de kulturella sevärdheter som staden bjuder på. Det mest kända turistmålet är utan tvekan Vinterpalatset som även innehåller den enorma Eremitage-samlingen av konstföremål (över 3 miljoner verk!). Här kan man skåda tsarfamiljernas överflöd och bli riktigt trött på att se tavlor!

Ett annat måste är att besöka Marinskiy eller Mussorgsky-teatrarna och bevittna ett stycke riktigt häftig form av kultur; nämligen balett! Många har varit skeptiker när de gått in i dessa ovan nämnda lokaler men efter föreställningen kommit ut med en helt annan attityd till denna imponerande konstform och idrott! Biljetterna är tyvärr nästan dubbelt så dyra för utlänningar än för ryssar...

Vad många inte tror är att man mycket väl kan besöka staden även för den ryska gastronomin! Nu kanske ni skrattar och tänker på stenhårt bröd och borstsj, men faktum är att just St Petersburg som ju är "window to the west" erbjuder en ofantlig mängd riktigt bra restauranger och caféer, inte att förglömma nattklubbar... Jag ska ge er två av mina favoriter:

"Idioten" är vårt favorithak och många fredagsmiddagar intages där. Lokalen är inredd som Dostoevskijs hem och är extremt mkt kitsch så är man pretentiös bör man inte gå hit. Många expats äter här och priserna är bra men kanske aningen högre än andra restauranger som vänder sig till ryssar. Men vill man äta väl tillagad och gudomligt god vegetarisk mat ska man inte tveka att gå dit. Även servicen och de engelsktalande servitriserna gör det värt att besöka stället! Goda viner tillgängliga, även vita. (Adress: Moika 82, nära St Isaacs katedralen)

"Giuseppe Park" precis vid "Church of spilled Blood" är vår kvarterspizzeria som serverar käk för lokala mafiosi, hehe... Faktum är att man sällan ser annat än Lexus, Hummers och andra lyxbilar utanför denna restaurang som gör riktigt bra italiensk mat, men det är pizzorna som är deras starka kort. Jag måste erkänna att de gör de bästa pizzorna jag någonsin smakat! Bra husets röda vin, men se upp med det vita! Även här är det bra priser men inga riktiga "rysspriser".

  • Comments(2)//blog.annaingman.com/#post3

Uppkopplingsproblem

Vardagsliv och träningPosted by Anna Ingman Fri, January 12, 2007 10:33:18

Egentligen ska jag inte klaga, för jag har ju ändå tillgång till nätet ganska ofta! Men jag måste ändå få försvara mig att det är just detta som varit orsaken till att jag ofta och länge försummat min hemsida. Det tar helt enkelt en sådan evinnerlig tid att jobba med denna extremt sega internetanslutning. En blogg går dock fortare att uppdatera än hemsidan så ni som vill hänga med här kommer få se att det blir mer aktivitet i framtiden...

  • Comments(0)//blog.annaingman.com/#post2

Varför Ryssland?

Vardagsliv och träningPosted by Anna Ingman Fri, January 12, 2007 09:16:58

Ofta får jag frågan varför jag bor i Ryssland och hur det är att leva här. Orsaken till att jag befinner mig här är att min käre sambo Johan är marknadschef i ett stort internationellt företag i St Petersburg. Det har nu gått ett drygt halvår sedan vi kom till St Petersburg men redan snart ett år sedan vi packade väskorna och reste österut med stora förhoppningar om att lära känna detta spännande (och ibland skrämmande) land. Vi började vårt äventyr i Moskva och bodde även 3 månader i Kazan (100 mil öster om Moskva).

Vad gör jag på dagarna då? Jo, här kan jag vara elitidrottare och samtidigt arbeta för att bli den samhällsförbättrare jag vill vara. Då VM precis avklarats (tog mig till kvartsfinal där jag tyvärr förlorade mot Ukraina) har dagarna mest fyllts med förberedelser inför detta. För att må bra och kunna prestera på topp vill jag träna bäst, återhämta mig bäst och äta bäst! Jag följer ingen strikt diet utan låter mig lyssna på vad kroppen behöver.

En sund själ i en sund kropp är en bra tanke som jag gärna anammar. Oftast börjar jag dagen med en morgonträning, för det mesta är det löpning och dagsformen får avgöra intensiteten. Denna alldeles egna stund på morgonen kan jag verkligen rekommendera. Det blir som en slags meditation då tankarna kan flyga fritt och välkomna nya idéer. I Umeå älskade jag att följa älvkanten från stan upp mot Backenkyrkan. Här i St Petersburg får jag hålla till godo med Peter den Stores Summer Garden. Det är en liten kulturpark mitt i centrum där grusvägarna är kantade av höga, vita statyer föreställandes grekiska och romerska hjältar och gudar. Jag är lyrisk över det stället! Det faktum att det är en kulturpark gjorde sig dock påmint när jag och en kompis tränade boxningsteknik där (med boxhandskar) och blev bötfällda av polisen. Vi borde ha förstått att man inte får idrotta i en kulturpark!

Dagen fortsätter sen med lektioner i ryska, jobb med min företagsstart och inte minst alla ärenden och olika problem som skall lösas. Efter diverse kulturkrockar är det senare på kvällen så dags för boxningsträningen. Jag besöker ett olympiskt träningscenter inrymt i en av byggnaderna som tillhör det gamla tsarpalatset precis där Nevsky Prospekt korsar Fontankafloden. Hela ”palatsområdet” huserar nuförtiden träning i flertalet olympiska sommargrenar samtidigt som det även finns musik- och dansskola, bibliotek, schackklubb, sjöscouter samt litteratur- och matematikföreningar. Det är idrott, kultur och vetenskap vägg i vägg. Jag älskar helheten och ambitionen är hög inom alla områden. För att komma någonvart måste man satsa och det har ryssarna förstått. Det är inte så jobbigt att bo här ändå…

  • Comments(1)//blog.annaingman.com/#post1